Glasyrblogg - inlägg om glasyrer, leror och annat smått och gott

Jag erkänner – det finns ett par företeelser inom keramikvärlden som jag ogillar skarpt. Av en enda anledning – jag anser att det underskattar människors förmåga att lära sig och är i längden en utveckling mot sämre kunskaper och förmågor att skapa riktigt bra och häftig keramik. (OBS! bilden är AI-genererad och har mycket lite med verkligheten att göra!)

Boroxid är en ingrediens som är viktig för oss keramiker, särskilt om vi vill kunna arbeta vid värmearbete under kägla 10. Men vad är bor egentligen? Och var får vi tag i den?

Skröjtemperaturen är något som ibland debatteras – några tycker den ska höjas, andra att den ska sänkas. Av en rad olika anledningar. Så hur kan en tänka kring det här då?

Vad händer egentligen när keramik torkar? Och kan jag fördröja eller påskynda den processen? Det här är ännu en fråga som ofta kommer upp. Och svaren som kommer upp varierar ibland ganska mycket. Orsaken till att frågan kommer upp är ofta att keramik spruckit under torkningen eller i de efterföljande bränningarna – kan torkningen vara orsaken?

Att köpa en ugn för att bränna sin keramik i är ofta en ganska stor investering. Och det finns en del frågor som är bra att ställa sig innan en beställer en ugn. Och om jag bara ska köpa en enda maskin till min keramikverkstad så är det en bra ugn! Allt annat kan en klara sig utan egentligen.

När en glasyr vill sedimentera och sätta sig som en sten i botten av hinken och är svår att röra upp så rekommenderas det ofta att tillsätta så kallat ställmedel. Men vad är det egentligen? Ja det är inte alldeles lätt att veta eftersom information om de här produkterna ofta är väldigt knapphändig. Men med lite envishet går det ändå att dra vissa slutsatser om den information som går att leta fram. Och det finns egentligen bara ett fåtal metoder att skapa de önskade effekterna. Och det är så enkelt och billigt att göra själv!

När en ska göra glasyrer så kan en använda sig av flera olika metoder och angreppssätt. Och ibland hörs röster som vill framhäva det ena sättet framför det andra – använda köpeglasyrer, göra egna glasyrer, utgå från beräkningar och glasyrkemi eller ”testa sig fram” och så vidare. Jag menar att en behöver flera metoder för att nå de resultat en vill ha, men att allt vi gör praktiskt behöver bottna i grundläggande kunskaper om råmaterialen, kemin, värmearbetet, osv. Först då får en ut maximalt av alla de olika metoderna och slipper testa ”i blindo”. Och även om vi använder köpeglasyrer så ger stabila grundkunskaper bättre förutsättningar att få bra och begripliga resultat. Kunskap och struktur vinner alla dagar i veckan för min del. Överraskningarna kommer ändå!

När vi ändå pratar om att göra keramiken tät – vad är egentligen flytande kvarts som det pratas så mycket om? Löser det verkligen problemet? Och varför letar vi efter genvägar för att lösa ett problem som är så lätt att lösa genom att göra bra keramik?

Ett av de allra vanligaste missförstånden inom keramisk verksamhet är att sintring på något sätt skulle innebära att lerskärv eller glasyr förglasas och blir tät. Men så är det alltså inte. Det korrekta begreppet för när en lerskärv och/eller glasyr bildar glas och därmed blir tät är VITRIFIKATION.

Att det kan bli skillnader för att råmaterialen varierar över världen och över tid är ju en sak. Men varför är det så svårt att få just ”det där” resultatet som receptet utlovade? Och är vissa glasyrer mer besvärliga än andra?